Jag har genom åren varit i USA och Kanada över 25 gånger för att köra diverse snöskoterprototyper av alla de slag. Vissa bättre än andra, vissa tveksamma, vissa värdelösa och vissa helt magiska. Jag glömmer aldrig min första körning med en SRX 700 på de amerikanska platta lederna där den med breda ställ kom till sin rätt. En rätt som aldrig riktigt infann sig i Sverige där vi då hade andra förhållanden vad det gäller leder. Den blev missförstådd och baktalad i Sverige. Idag så vill alla ha en SRX vilket visar sig i prisbilden då dessa maskiner i det närmaste tredubblat sitt pris på Blocket de senaste åren och jag måste säga att en del har bra fantasi då det ska prissättas. Blir verkligen en maskin såld när den över en natt ska ha dubblat sitt värde enligt säljaren? Jag ställer mig frågande. Årets nyhet för 2003 var Ski-Doo REV som en gång för alla lade ribban för hur en snöskoter skulle vara designad rent ergonomiskt och allas ögon riktades nu mot denna milstolpe. Idag känns en REV konstig och omodern enligt mig, men även denna har dragit iväg på Blocket. Samtidigt så slog Yamaha världen med häpnad med sin RX-1 vilket vi sent ska glömma. Polaris hade sin fantastiska Edge samtidigt som Lynx också de hade en värsting i form av Rave 800. Mitt i detta inferno där skotertillverkarna slogs med varandra så släpptes en maskin i skymundan som enligt mig mest ikoniska maskin som tillverkats under min aktiva tid som snöskoterjournalist. En maskin som påbörjade sitt liv som en prototyp kallad ”F2” (för att det lät bättre än F1) redan vintern 94-95 då man smalnade av en befintlig ZR 440 som bas för det som till slut skulle minnas för evigt. En maskin som än idag piskar upp allt motstånd på leden trots att den nu har närmare 20 år på nacken då den först presenterades för oss i testbart skick våren 2002. En maskin som ergonomiskt får ses som förlegad redan när den presenterades eftersom REV:en redan bestämt hur framtiden skulle se ut. Jag pratar såklart om Arctic Cat F7, världens bästa och snabbaste snöskoter! Jag kan faktiskt backa upp detta påstående eftersom vi testat detta så många gånger genom våra BLS (Bästa Led Skoter) tester där vi kört på olika banor/leder mot tidtagaruret och radarpistolen vilket i alla lägen visat att Arctic Cat F7 alltid är snabbast, oavsett chaufför.  Arctic Cat F7 kanske inte är den trevligaste, snällaste och tryggaste snöskotern men faktiskt den som levererar när du trycker in gasen och i alla lägen då är snabbast. Den är värst, vild, vass och vansinnig. SRX, Thundercat, Mach Z och alla andra trecylindriga maskiner i all ära, men det är en F7 man ska ha om man både vill vara nostalgisk och snabbast. En F7:a idag är faktiskt också rejält billigare än alla populära tripplar, än så länge. 

F7 historik
Vi nämnde att den första prototypen började sitt liv som en avsmalnad ZR 440 som hade massor av nytänk under skalet. Centraliserad massa var i ropet och såklart också minimalt av dödvikt som skalades av där den kunde. Prototypen hade bland annat en gemensam bladfjäder i framvagnen och kuggstångsstyrning för att nämna någon av alla innovationer man lekte med just då. Chassit var avsmalnat hela fyra tum i en bandsåg på fabriken innan det svetsades ihop och förseddes med en betydligt smalare matta än vad man någonsin sett i skotervärlden. Mattan smalnades nämligen också av (1,5 tum per sida) i samma bandsåg eftersom man utgick från en vanlig 136 tum lång 38 cm bred matta. Man fick då en matta som mätte strax över 30 cm på bredden och hade därmed hittat vikt som kunde skalas bort. Smeknamnet ”Skinny Mini” myntades för denna maskin. Ron Bergman som vi träffat var en av teknikerna bakom prototypen och därmed urfadern för det som komma skulle lite senare. Man sorterade bort saker under åren som gick och kuggstångsstyrningen samt bladfjädern fram fick bland annat ta sin plats i soptunnan. Men avsmalningstänket blev kvar och man jobbade vidare med att hitta onödig vikt samtidigt som man ville centralisera vikt och roterande saker. Ett tag var chassit av fackverkstyp med man gick senare tillbaka till bockad aluminium då man uppnådde samma resultat vad det gäller styrka till en billigare summa. Man visste ju att många prototyper en dag mynnar ut i en produktionsmaskin och att man då inte kunde nyttja återvändsgränden en fackverksram skulle innebära då den skulle bli för dyr att serieproducera. Man jobbade extremt mycket med motorn position och insåg att förgasarnas läge på en ”vanlig” motor var hämmande. Man laborerade då med en laydownversion där cylindrarna tilltades framåt/neråt för lägre positionerad vikt samtidigt som man placerade bränsletillförseln framtill så att motorn kunde förflyttas bakåt. De första prototypmotorerna man använde var helt enkelt omarbetade ZR 440 motorer som helt enkelt vinklats framåt med påsvetsade reedkorgar i framkant enkelt förklarat.  Mitt i all utveckling så testade man maskinen i smyg och dess första framträdande gjorde en då 15 årig Tucker Hibbert på denna maskin förklädd som en ZR 440 under X-games 2000. Han vann överlägset inför en hacktappande bransch ska också tilläggas. Man förfinade konceptet och ett helt gäng 440 maskiner såldes till hugade tävlingsförare. Visst var de första maskinerna behäftade med lite barnsjukdomar, men den var lättast och värst. Jobbet med att bygga en civil variant inleddes och det hela mynnade till slut ut i Arctic Cats fantastiska F7:a. Det blev våren 2002 och vi fick köra de första F7-maskinerna som verkligen slog oss med häpnad. Då uppdaterad och omarbetad men fortfarande begåvad med en hel del tänk och DNA från den första prototypen nästan tio år tidigare.

Tight squich
De första modellerna som letade sig hit av F7:an var av 2003 års modell och ska enligt ryktena vara de som är snabbast på grund av bäst ECU-mappning, tightare squischmått och lättare vev. De ska också vara de som är svagast i bulken/framdelen vilket rättades till under de följande åren. Om 2003 var det vassaste året så var det också denna generation som fick utså mest bulletiner och serviceåtgärder. Serviceåtgärderna gällde allt från kylproblem, oljetillförsel, stötdämperi och faktiskt också stänklappen som brukade ramla av. Den uppdaterades på så många punkter att Polaris gjorde narr av Arctic Cat och F7:an i sina tidningsannonser i staterna. Ett grepp man skulle ångra eftersom F7:an efter sina uppdateringar sopade mattan med Polaris alla modeller i alla situationer. Till och med när det vankades dragracing så piskade F7:an 800-kubikare på löpande band till konkurrenternas förtret. Detta trots avsaknad av 100 kubik. Mäktigt. Skrattar bäst som skrattar sist alltså. 
Efter uppdateringarna så blev F7:an lite tyngre men samtidigt i det närmaste skottsäker och otroligt tålig. Vi ser idag maskiner som gått en bra bit över tusen mil utan ens ett kolvbyte vilket dagens värstingar inte direkt kan skryta med. Framför allt inte Polaris om vi ska skärskåda deras 800 (eller för den del de tidiga 850-kubikarna) som gärna vill ha nya kolvar vid 400 mil om de håller så länge! 2004 så var F7:an mer färdig och krävde inte någon handpåläggning och året efter så kom den med Diamond Drive eller ACT som den också kallas vilket sorterade bort mellanaxel och kedjehuset. En åtgärd som enligt legenden skulle göra maskinen marginellt långsammare till en början innan man justerade in detta till 2006. Samma år som man faktiskt också kunde få denna modell utan ACT men då med back. Sabercat hette den då lite lyxigare modellen med back, elstart och faktiskt också fjärrmanövrerad start. Lyxigt värre då vi snackar 2006. Men vem bryr sig. Ett stridsflygplan har väl ändå inte back och fjärrstart? Det är ju Firecat som är kungen enligt mig. Den ska vara backlös och ryckstartad. Man ska vara glad över att den har en dyna och två skidor och ett styre att hålla i sig i. Det är ju en värsting. 

Vänj till dig
Denna modell har genom åren gått att få med olika roliga färgteman och vi kommer med ett leende ihåg Black Widow, Tiger, Joker, Fighter Pilot, Nightfire, Team Arctic och patriot. Du som har en, håll i dessa och du som inte har det leta reda på en ganska kvickt. Att denna lilla 700:n kunde göra ett så stort intryck i skotervärlden är faktiskt en gåta och vi kan fortfarande undra varför man valde att gå 800 cc vägen när man redan hade hittat rätt med sin laydown 698 kubiks suzukimotor som faktiskt än idag i princip matchar Arctic Cats senaste 800 kubikare man numera har i sina värstingar. Vi kan ju utan att tveka påstå att F7:ans största fördel var den fantastiska motorn som tillsammans med den låga tyngdpunkten och hela drivlinan som gjorde den här maskinen till vad den är. Fjädringen var inget som direkt stack ut och när någon trygghetsknarkande Polaris eller Yamahaförare skulle provköra en F7:a så hade de ganska nära till gråten och ville ganska omgående byta tillbaka. För en F7:a är inte snäll. Den är inte heller elak, men återigen, inte snäll. 
Där en Polaris mjukt flyter över med skidorna i marken dammar en F7 över i betydligt högre hastighet med båda skidorna en meter upp i i luften. I alla lägen oavsett underlag vilket i sin tur skrämde slag på de flesta som inte visste om detta. Även om skidorna är uppe i luften så har chauffören kontrollen eftersom den inte hittar på konstiga saker, så länge man vant sig med att den är annorlunda. En F7 är inte för alla, i alla fall inte första turen. Man måste på något sätt vänja till sig med galenskapen bara för att senare vänja sig med den och på något sätt sedan gilla detta. 
När man väl är tillfreds med hur en F7 beter sig så finns det inga gränser för hur snabb den är. Detta är ett faktum och ingen känsla.

Frågor på det?
Så här snart 20 år senare har jag alltså återigen en F7 på gården vilket får mig att le när jag sitter här och skriver. Visst, jag är 20 år äldre och förhoppningsvis också visare, men en sak är säkert. F7:an har åldrats med mer värdighet än mig. Min maskin ser nästan ut att vara i nyskick. Den har någon repa och fått originaldynan utbytt mot en årsmodell nyare. Den är däremot nyservad och extremt omhändertagen vilket man inte direkt kan säga om mig. När jag satte mig på den och ryckte igång den så fick jag precis samma känsla nu som då. Fy helvette vad vass den låter. Vass och elak. Precis som 2003. Efter en längre provtur så kan jag bara säga att den är lika vass som förut och att denna maskin verkligen för en tillbaka till tiden då den var ny. Den är solid och känns inte det minsta sliten. Denna maskin kommer att få kvar i armadan av snöskotrar jag redan har och agera testmaskin då vi kommer att mäta varenda ny eller gammal ledmaskin mot denna måttstock. F7:an är utan tvekan maskinernas maskin och den snabbaste ledmaskin som någonsin tillverkats. Frågor på det? 

Arctic Cat evighetsmaskiner
F7 produktionen startade 2003 och upphörde till 2007 då F7:an ersattes med F8:an som var en trevligare skoter men som hade utseendet emot sig. F8:an var också snabb men samtidigt också trevligare att köra. Ett faktum som inte togs emot med öppna armar eftersom den också såg ut som en groda som fått stryk. En Arctic Cat ska inte vara trevlig och ful. Den ska vara värst och snygg. F8 i Twinsparchassi-versionen vara alltså ingen försäljningssucce och ersattes 2012 mot den betydligt snyggare F800 och glömdes sedan bort för all framtid för sin fulhet. Och lika bra var väl det. Eller? Skulle det visa sig att du har en F6, F8 eller F1000 så vet ju också du och jag att den brukar fungera felfritt utan större krångel. Att motorerna håller oavsett miltal och att de är snabba för sin ålder och utseende till trots. Detta är mer än vad man kan säga om en Polaris, Ski-Doo eller Lynx av samma årsmodell som för länge sedan fått sina motorer utbytta eller renoverade vid samma miltal. F6, F8 och F1000 är evighetsmaskiner. Visst fula sådana, men fortfarande evighetsmaskiner som endast matchas på den fronten av Yamahaer som under denna tid fortfarande tillverkades av Yamaha och därmed också de är oförstörbara. En sak till. Att Arctic Cat på något sätt ska förknippas med dåligt rykte gällande kvalitet är en gåta. Jag har haft massor av snöskotrar de senaste 30 åren och kan säga att Arctic Cat och Yamaha har orsakat mig minst huvudbry och krångel av alla maskiner jag haft. Så är det.