Yamaha började sin tillverkningsbana genom att leverera maskiner som för sin tid var tillförlitliga utan att vara vare sig gammalmodiga eller ultramoderna. Man följde med strömmen samtidigt som man ganska omgående gjorde sig kända för att tillverka kvalitetsmaskiner som aldrig gav upp. Man hittade rätt i det mesta man gjorde i slutet av sjuttiotalet bara för att i min mening fullkomligt regera på åttiotalet då man på bred front gav konkurrenterna på käften med storsäljare som ET och Viking. Samtidigt låg man i framkant på sportsidan och legendariska maskiner som SRV, Phazer och sedermera EX 570 på 90-talet så gjorde man riktigt bra ifrån sig. Men här på något sätt slutade man se till vad kunden ville ha och man höll exempelvis fast vid de underliga termosdämparna för länge medan alla andra hade trailingarmar sedan länge. Till slut vaknade man till och uppgraderade sig i mitten av nittiotalet, lite sent såklart och såklart höll Yamaha fast vid trailingarmarna i tron om att det var the shit medan konkurenterna för länge sedan hade gått vidare till förmånen för A-armar i framvagnen, som vi för övrigt ser på alla snöskotrar till denna dag. Åttiotalets andra hälft hade dominerats av magiska tripplar från alla tillverkare förutom Yamaha och när väl Japanerna vaknade till och kom på att folk ville ha mer än två cylindrar så chockade man världen med en fyrcylindrig tvåtaktare, vilket egentligen ingen hade efterfrågat. Modellen blev kortvarig då den både var tung och ganska slö. Det blev i alla fall inget hit när det begav sig även om många idag skulle offra en arm för att få äga en. När väl Yamaha tyckte det var dags med tripplar så gjorde man det på sitt sätt och i mitt tycke så är dom bäst, men inte starkast eller snabbast. Men ändå bäst då det gäller hållbarheten. Och det är här det hela börjar glida åt fel håll. En SX-modell byt ut mot SXR som känns ganska lika bara för att något år efteråt bytas ut mot Vipern som absolut kändes som modellen före. Alla egentligen helt olika från varandra utan att dela många delar med varandra. Skillnaden var minimal samtidigt som de rent chassimässigt inte hängde med de andra, framför allt inte i norden. Sen brakade det hela ihop i samma sekund som man basunerade ut att tvåtaktaren var död och all denna fantastiska teknologin slängdes i soptunnan över en natt. I snabb takt under 00-talets senare hälft presenterades Phazer, som inte hade en del gemensamt med Nytron som inte hade en del gemensamt med Apex som inte hade en del gemensamt med någon annan modell och det övriga sortimentet var bara gammalt och förlegat. Yamaha valde alltså att totat slå krokben på sig själv ekonomiskt vad det gällde modellsortiment och tillverkningskostnad och tillverkningssätt vad det gäller gemensamma delar modellerna emellan.  I samma veva hade konkurrenterna för länge sedan skapat och följt trender både var det gällde tillverkningstillvägagångssätt och modeller. Vi kan med andra ord säga att Yamaha tillverkade modeller ingen efterfrågade, ville ha eller för den delen ens kunde använda för ändamålet. Vad det gäller det sistnämnda så syftar jag på Yamahas försök att bygga lössnömaskiner av Phazer, Nytro och Apex vilket var betydligt svårare än att stoppa dit en MTX-dekal på en alldeles för tung ledskoter vilket var i princip det man gjorde. Detta i en era då lössnötrenden började peka uppåt och allt kretsade runt friåkning.  Jag kan med färskt minne påstå att alla Yamahamodeller sedan vi startade SnowRider 1997 alltid var lite sämre och långsammare än alla andra tillverkare med något undantag. Vi fick alltid väga kritiken på guldvåg samtidigt som jag kommer ihåg de direkta lögner och påståenden många Yamahahandlare fick lov att ta till för att sälja dessa maskiner. Maskiner som tekniskt var fulländade men samtidigt inte bäst eller ens bra vissa gånger. När man gick över till 100% fyrtakt så tappade massan intresset då vikt och prestanda haltade rejält och det blev svårare att sälja märket då också prislappen motsvarade tyngden på en Yamaha.

Att Yamaha tappade bollen totalt är en underdrift och trots att man samtidigt tillverkade de bästa snöskotrar i världshistorien under 00-talet rent tekniskt och hållbarhetsmässigt så räckte det inte. Till slut tappade väl någon chef humöret på Yamaha och det fick vara slut på snöskoterdivisionens förlustaffärer i ett övrig perfekt företag som alltid gör bra saker.

Jag har personligen 11 stycken Yamaha snöskotrar varav 10 är av fyrtaktsmodell och aldrig krånglar. Jag menar då verkligen, aldrig. De fungerar jämt och är de ultimata maskinerna för våra förarbevisutbildningar vi har under vinterhalvåret. Ska jag köpa en fyrhjuling, båtmotor, elverk, snöslunga eller någonting annat som ska användas och inte får krångla så står det alltid Yamaha på grejer, lita på det. 

Enligt mig föll Yamaha på eget grepp utan hjälp från någon annan. Inte med ett enda nacksving utan snarare att man ströp ut sig själv med massor av felbeslut som till slut orsakade att man blev knockad. Man försökte överleva i en bransch med skygglapparna på vilket sällan eller aldrig fungerar. Så blev det med det och ingen är ledsnare än jag.

Ledaren i SnowRider #4 2023

Vi börjar se slutet av denna vinter eller i alla fall början av slutet och jag sitter här med 2024 års nyheter i min hand. Jag kan vid en första anblick konstatera att det inte händer någonting direkt världsomvälvande i denna bransch utan snarare tvärtom. Visst kommer det nyheter på snöskoterfronten, men inte så att man höjer ögonbrynen. I alla fall inte vid en första anblick, men efter att jag fått chansen att tjuvkika litegrann på nästa års sortiment så fick jag lov att sätta mig en stund när BRP släpper sin elektriska snöskoter både i Ski-Doos och Lynx sortiment. Såklart är det BRP som gör det och såklart kommer den att vara grym i vanlig BRP-ordning. För övrigt så är det en fröjd att sitta på ett Zoommöte med BRP och ta del av deras pressrelease där man presenterar nästa års nyheter. Vi kan jämföra dessa timmar med en mini Oscarsgala där man med buller och bång presenterar nyhet efter nyhet med ett engagemang som får en att återigen få en framtidstro på snöskoterbranschen. Det är produktmanagers, utvecklare, tekniker och försäljningschefer som entusiastiskt avslöjar det som hela teamet jobbat med i hemlighet under de gångna åren. Stoltheten och glöden lyser igenom så att det smäller om det. BRP styr branschen och leder den med järnhand då de andra tillverkarna inte ens är tvåa på bollen numera. Nyheterna haglar från denna tillverkare och BRP använder sina drivlinor lite här och var i sortimentet och såklart kommer vi att hitta denna el-installation i ATV, UTV, mc och vattenskotersortientet.
Visst kommer det nyheter från konkurrenterna och som ett exempel så ser vi med glädje att Arctic Cat äntligen kommer med ett helt nytt chassie samtidigt som man väljer att endast sälja den som 600-kubikare. Vi har ju väntat, spekulerat och trott att en 860, 900 eller ännu större tvåtaktstwin var att förvänta och varför inte med turbo? Såklart hoppas man och vill att det ska hända saker samtidigt som verkligheten oftast är tråkigare och mer förnuftig än fantasin. Man kanske vill vara helt säker på att det man levererar också fungerar vilket andra snöskotertillverkare nog skulle ta att ta åt sig av. Man kanske inte helt enkelt får fram delar och motorer i tid och tar höjd för detta i förväg istället för att sälja saker man inte kan få fram i tid som andra tillverkare också här möjligen kan ha i åtanke i framtiden. Jag syftar såklart på Polaris som jag tycker tillverkar de vassaste och samtidigt de mest lättkörda maskinerna, men i slutändan fallerar både då det gäller kvalitet och leveranssäkerhet. Det spelar väl ingen roll om man gör de värsta och bästa maskinerna om de inte levereras eller håller ihop exempelvis motormässigt. Vi hoppas att allt rättar till sig till nästa säsong. Kom igen nu och ge BRP den match som vi vet att ni kan ge dom. 
Samtidigt ser vi med förskräckelse att Yamaha har ganska exakt noll med nyheter om man bortser från nya klistermärken och ett nytt och mycket spännande högre pris på fjolårsprodukterna som återigen ska säljas som en nyhet. Om BRP levererar en Oscarsgala när det vankas pressträff så upplevs samma tillfälle från Yamaha som att man hittade en gubbe på gatan fem minuter före Zoommötets start, som läste innantill på en lapp man precis stoppat under näsan på honom. Det oengagerade budskapet var, kolla fjolårets spännande produkter. Fjolårsprodukter som är direkt hämtade från året före som i sin tur är kopierat från året före det. Ska jag vara en olyckskorp så skulle jag tro att vi ser slutet på Yamahas snöskoterförsäljning och ska vi vara riktigt krassa så var ju Yamaha Nytro den sista Yamahasnöskotern som tillverkades. Vi vill ju tro att Yamaha börjar tillverka sina egna snöskotrar igen istället för att stoppa sitt namn på Arctic Cats sortiment, framför allt om man nu inte får ta del av det senaste. Man kan faktiskt samarbeta och låta någon annan tillverka ens maskiner om man gör det med finess och engagemang, ja ganska precis tvärtom som man gör idag. Man kan faktiskt piffa upp sina egna maskiner med lite egna features, detaljer, utseende och övriga egenskaper för att särskilja sig och locka kunderna. Men icke. Vi vill ju tro och hoppas att Yamaha återigen tar upp sin egen tillverkning och förvånar oss med världens bästa tvåtaktsmotor. Nu vet vi ju att tvåtaktsteknologin från Japan sedan länge är nerlagd och bortglömd, men vi vet ju också att Yamaha äger Motori Minarelli som i allra högsta grad kan det där med att bygga värsting-tvåtaktsmotorer.
Men varför skulle Yamaha bygga en egen snöskoter igen då BRP äger marknaden och Polaris och Arctic Cat slåss om det som blir över? Hela marknaden är ju redan uppbokad vilket gör att den lilla öppning som finns är ytterst liten och inte alls lockande rent ekonomiskt. Och det är ju den där lilla sista detaljen som styr allting. Vi tror alltså att Yamaha snart meddelar oss att man inte längre kommer att saluföra snöskotrar i sitt sortiment samtidigt som vi hoppas på den direkta motsatsen såklart. Vi vill ju att Yamaha ryter ifrån och dominerar som på åttiotalet med sina innovativa, driftsäkra, kvalitativa och fantastiska snöskotrar. Yamaha är ju faktiskt det företaget som gör allting bäst, om man bara vill. Om någon av ovanstående tillverkare skulle tillverka en månraket som du skulle åka till månen med, vem skulle du välja? Någon som halvvägs upp skulle upplysa om en bulletin som måste åtgärdas eller Yamaha? Vad tror du om framtiden? Maila mig på bjorn@snowrider.se
En sak till. Jag raljerar inte över någon tillverkares förmåga, kapacitet eller kunskap utan saknar bara den tid som varit. Jag vet att alla tillverkare kan, men har olika förutsättningar för att visa oss det. Jag saknar den tiden då alla tillverkarna var sugna, laddade, stolta och så jäkla arga på varandra att man gjorde allt för att slå varandra rent tekniskt för att i slutändan få snöskotervärlden att tappa andan av förvåning. Nu är det bara en tillverkare som gör det och jag gillar inte utvecklingen eftersom alla som märker att man inte är jagad slutligen också kommer att sluta springa.